Var det så här dt skulle bli?

Det var väl inte riktigt så här man hade tänkt att det skulle bli när man skaffade barn.
Människan är skapad för att fortplanta sig och kvinnan att föda barn.
Men inte alltid blir det som man tänkt sig.

Du är nu 2,5 år, och väldigt liten, precis över 70 cm. Du väger inte mer än 7,5 kg. Du kommer inte bli en stor pojke, du kommer alltid att vara liten.
Jag är fortfarande hemma med dig, känns inte rätt att du skall börja på en förskola. Det gör ont i mammahjärtat att tänka på det. Men det känns också konstigt om jag skulle vara hemma med dig. Vet inte om jag skulle klara av det.

Fattar inte varför jag blir arg på dig ibland, du är ju världens underbaraste unge. Mitt tålamod tar slut alldeles för fort ibland.
Men hur skall jag orka, vad skall jag göra för att orka?
Det var väl inte så här det skulle bli?

Finns det någon annan där ute som känner likadant? Känner mig så ensam.

Funderingar, tankar...

Funderar mycket nu på dig. Skall inte förvänta mig något svar från doktorerna. Men kan ju inte låta bli och fundera.
Tankarna snurrar runt. Har svårt att tänka på annat. Men i veckan kan vi få ett svar, på så många saker om dig.

Dagen kommer....

Den dagen kom då jag måste börja fundera på framtiden för dig.
Hur gör man med förskola? Finns det förskolor för barn med funktionshinder?
Skall du gå på en vanlig förskola eller en speciell?
Kommer du behöva en personlig assistent?

Jag tycker inte om att fundera på framtiden, men jag har skutit på den alldeles för länge nu. Nu är det dax att ta tag i den.