Se in i framtiden.......

Att inte veta, kan göra mig knäpp. Jag kan fastna i ett tankemönster.

Kan tänka och analysera i flera olika banor. Men det kanske var förutbestämt att det skulle bli så här. Vad var det som gjorde att du blev unika pojken? 

Att ha en diagnos kanske skulle göra det lättare i vissa lägen. Kunna förklara för andra vad det är. Träffa andra med samma diagnos. Veta vad man kan göra för att underlätta vardagen.

Men vi vet inte. Du har en del drag eller saker som kan likna andra diagnoser, men inget som binder dig till dom. Så vi har ingen aning hur framtiden ser ut för dig. Men jag är väldigt glad att du fortsätter att utvecklas för varje dag som går. Bara det att allt tar dubbelt så lång tid, om inte mer än för andra barn i din utveckling och hur du växer.

Upp till ytan och ta några andetag innan, man sjunker ner igen...

När äntligen allt började kännas bra! Du har växt mycket, börjat äta bra och du har börjat visa mer vad du vill. Jag var uppe fån botten och tog något andetag.
Då kommer febern och knackar på dörren. Vill bara slänga ut den igen! När du blir sjuk, då blir jag rädd. Rädd för att du skall bli så dålig.
Jag sjönk ner under ytan igen, och försöker hålla mig flytande. Så där nära ytan, så jag kanske kan få ett finger i vädret i alla fall.
Kämpar för att hålla mig där!