Jag håller på att gå sönder. Jag känner mig som en kaka som sakta smular sönder sig. Tänk om någon tar mig och doppar mig i kaffet. Då är det ju kört.
Det faller små kaksmulor från mig. Jag lyckas inte samla ihop bitarna och få dom på plats igen.
Vad skall jag göra?
Kan inte någon baka en ny kaka av mig. Jag orkar inte vara halv!
Jag vill vara den där kakan som är av betong. Som inte går att smula sönder.
Eller varför inte vara en diamant! Dom verkar klara sig hela livet utan problem. Dom bara är fina hela tiden och glittrar.
Jäla diamanter! Varför skall ni ha det så bra för?
Död åt diamanterna!
Låt kakorna få leva!!!!
