Hur skall man förklara...

När man stängt inne känslorna alldeles för länge, och dom bubblar upp till ytan. Tårar strömmar ner för kinderna, mitt framför pojken. Jag vet inte hur jag skall förklara för min lilla pojke, och om han ens förstår varför mamma är ledsen. Jag lägger ner pojken i hans myspöl, och förklarar att mamma kommer strax tillbaka. Jag hoppas att han kan vara nöjd en liten stund i alla fall, så jag kan torka mina blöta kinder och snyta min snörvliga näsa.
Jag vet att man inte skall tänka så men ibland kan jag inte låta bli. Varför blev allt så som det blev? Kunde vi ha gjort något annorlunda? Men jag tror att pojken redan var unik när han låg i min mage. Att allt redan var bestämt sedan länge. Önskar bara att jag visste lite mer innan du kom till världen. Men du lär oss något nytt varje dag.

När rädslan tar över.

När du får feber, då blir jag rädd! Det blir som en rädsla som tar över hela mig. Jag vill ge allt och lite till för att du skall bli frisk.
Att se dig bli sämmre, gör mig rädd. Rädd för den gången vi fick åka in akut med dig.

Överkörd...

Blir arg när människor tror att dom känner dig bättre än mig!
När dom försöker rätta mig, för att jag har ju fel om dig!
Kan dom bara inte fatta då att det är JAG som är din mamma!
Dom får gärna ge tips och råd, om saker. Eller om jag frågar om hjälp.
Men att rätta mig och säga att jag gör fel, för du, "gillar inte det där!"
"Du vill ju inte det där!"
"Du är arg nu inte glad"

Hur kan någon annan komma och säga så till mig!?
Det är ju ändå jag som känner dig bäst!
Visst kanske inte jag är jätte bra på att tolka dina signaler eller tecken alla gånger. Men bara för det så vill jag inte bli överkörd av någon som tror sig veta bäst!

Ditt eget maraton

Vad är det som händer?
Det känns så jobbigt, du var inte här, men ändå gick det att hitta dig och fånga dig små stunder.
Du var som borta, i en annan värld. Vad var du någonstans?
Vad var det som gjorde att det släppte, bara så där som om man tände lyset på en lampa?
Varför försvann du?

Du kämpade så mycket, nästan hela dagen. Svetten rann och kläderna fick bytas några gånger.
Det gick inte att stoppa dig. Det var som om du var tvungen att springa klart ditt egna lilla maraton.
Det var svårt att få i dig mat, och dricka. Fick kämpa för att få dig i alla fall lite dricka då och då.
När du hade sprungit klart ditt maraton, var det som allt bara släppte. Både hungern, törsten och tröttheten kom ikapp.

Är det här vad andra kallar "kramper"? Men hur kan det då pågå i nästan en hel dag?! Varför kan vi få kontakt små stunder, men ändå inte avbryta?
Vet inte hur många undersökningar vi gjort, som inte har visat något. Läkare/doktorer har fått se filmer på dig hur du är när du springer ditt egna maraton. Dom har varit helt säkra på att det varit "kramper", men sen stått som frågetecken när det tester och undersökningar inte visat något. Det konstiga är att när du fått kramplösande medicin, så har det funkat dom flesta gångerna. Sån där snabbverkande. Eller är det inte "kramper"? Kanske du har ont i magen, och får i dig för mycket luft när du dricker? Men varför är du då så borta? Som att du ser oss och hör oss men att du är i din egna lilla värld.
För många frågor och för lite svar. Svaren som egentligen bara du kan ge.......

Känner mig rädd och orolig, när det händer. Alla krafter tog slut idag när det äntligen släppte. Känns skönt att du sover lugnt i din säng nu.