Vissa dagar bara känns så där pest och pina.
Du är ju världens underbaraste pojke. Skulle aldrig ändra på vem du är, även om jag kunde.
Men ibland känns livet så jä*la tufft.
Att se och träffa andra barn som är "normalstörda" känns jobbigt. Kan känna en sorg att jag kanske aldrig får uppleva vissa saker.
Sen när du gör dina små steg framåt i livet, så känner jag mig så jä*la stolt. Men vågar inte visa upp det för någon annan. För kanske den personen inte fattar varför jag tycker det är ett sådant himla stort steg. När jag frågar dig vill du komma upp ur vagnen, och du sträcker ut dina små armar till mig och ler, och visar klart och tydligt att du vill komma upp. Eller att du klarade av att äta en hel banan utan att sätta i halsen.
Sen gör det inte saken bättre att vi gärna vill ha flera barn. Men det kanske inte går. Vi är ju också lite rädda om det skulle bli flera barn att det blir en till unik liten människa. Orkar man det?! Fast det är klart man gör.
Men vi kanske skall söka hjälp. För det har man ju rätt till. Det tog ju lång tid innan du blev till. Men vi blir ju inte yngre precis.
