Smular sönder mig själv

Jag håller på att gå sönder. Jag känner mig som en kaka som sakta smular sönder sig. Tänk om någon tar mig och doppar mig i kaffet. Då är det ju kört.

Det faller små kaksmulor från mig. Jag lyckas inte samla ihop bitarna och få dom på plats igen.
Vad skall jag göra?
Kan inte någon baka en ny kaka av mig. Jag orkar inte vara halv!

Jag vill vara den där kakan som är av betong. Som inte går att smula sönder.

Eller varför inte vara en diamant! Dom verkar klara sig hela livet utan problem. Dom bara är fina hela tiden och glittrar.
Jäla diamanter! Varför skall ni ha det så bra för?
Död åt diamanterna!
Låt kakorna få leva!!!!

Verkligheten

Ibland så kommer verkligheten ikapp.
Då blir det jobbigt.
Man vill bara blunda och hoppas på att det går snabbt förbi.
Men ibland så är det bra att den kommer ikapp.
För då inser man, lever jag livet rätt nu?

Precis det har jag insett och ändrat på en del här i livet.

Semester

Äntligen lite semester.
Känns både bra och jobbigt.
Skönt för vi har släkt dit vi åker som kan hjälpa till med dig. Jobbigt för att du har fler dåliga dagar än bra dagar.

Jobbar för att hålla känslorna i styr...

Idag har du skrattat i massor. Men även blivit rädd och gråtit en skvätt.
Idag har jag känt mig lycklig, för att du trivs på förskolan, lycklig för att du haft en bra dag. Det har rullat stolthets tårar från min kind. Tårar som gör en glad och lycklig.
Men det har även rullat tårar av sorg och av rädsla.
Jag är väldigt duktig på att fundera väldigt mycket. Analysera i tusen. Filosofera. Försvinna bort i en egen liten värld.
Stänger inne allt som är jobbigt. För att sedan komma ut i tårar som blir till hav. Eller så kommer det ut i explosion med ilska och så blir någon annan drabbad av min ilska.

Liten kommer alltid vara liten och så ett mirakel.

Mätning och vägning gjord.
Vikten är på nästan 9 kg och längden är nästan på 78 cm, huvudomfång 45 cm. Min pojke växer, men är fortfarande väldigt liten, och kommer alltid vara liten. I sommar blir du 4 år min unika lilla pojke.

Men fatta om vi är glada! Ett mirakel har skett. Från att nästan inte höra någonting och ständigt måste ha hörapparater. Till att höra som vi gör och slippa hörappararerna. Det kan man säga är ett mirakel! Nu skall bara en doktor titta i öronen och en sådan där test göras som man gör innan man åker hem från BB.

Arg...

Arg och så trött.
Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Ibland blir det mycket jobbigare än vad man tänkt sig. Ibland vill man bara ge upp.
Folk undrar hela tiden. Hur orkar man? Hur orkar man med ett speciellt barn?
För att man måste!
Det är ju mitt barn! Visst är det jobbigt ibland, men ibland finns det ljusa stunder i livet och det är dom man skall ta vara på. Det är dom som gör att man orkar.
Det kan vara när du får en egen stund för dig själv, och du bara gör det lilla enkla. Gå ut i solen och sätt dig bekvämt, och njut! Andas!
Det kan vara när man får det där underbara leendet eller skrattet från den unika pojken. Det gör att dagen blir mycket lättare.
Du kanske får ett tillfälle att åka iväg en dag själv och göra det du tycker bäst om, och som får dig att få mer energi eller ork.
För min del är det att få åka iväg och shoppa.
Ta vara på dom stunderna och kom ihåg dom när det blir jobbigt igen!

Men ibland kan det kännas som du tar ett dopp i polen. Du dyker ner, tar några simtag och försöker ta dig till ytan för att få luft. Men du simmar och simmar mot ytan men du kommer aldrig upp, hur mycket du än försöker. Då är det svårt att få fram dom ljusa stunderna som får dig att komma upp till ytan. Det är då du får se till att bara hålla dig flytande och se till att du inte hamnar på botten.

När glädjen tar över sorgen...och svårt beslut...

Blir så glad när jag lämnar dig på förskolan och tjejen som du går med känner igen min röst och blir jätte glad för att nu kommer du till förskolan. När dom äldre barnen känner igen mig och hälsar och blir glada.
Då tar glädjen över och jag kan vara glad en längre tid.
När man träffar andra föräldrar med funktionshindrade barn, som säger att du kommer att gå långt och förhoppningsvis en dag kunna ta dig fram på egen hand. Den stora glädjen i det, som man inte själv ser!
När andra ser att du inte längre är en bebis utan säger att du blivit en pojke! Då tar jag några glädje skutt! Har lite svårt att själv se att det händer saker med dig. Men när jag tänker efter så har det det, det började ju i somras, när du fyllde 3 år.


Det där svåra beslutet som går och gnager i mig gör mig bara mera fundersam. Det som kan avgöra MIN framtid och som kan vara både positivt och negativt i MITT liv. Det som jag har grubblat över hela livet. Kan det vara bra eller dåligt? Kommer det att hjälpa mig eller stjälpa mig? Kommer jag att skylla på det om jag får det eller kan det hjälpa mig och förstå varför JAG är annorlunda?