torsdag 4 oktober 2018

Att kanske en dag....

Varför är jag ledsen för det jag inte har?
När jag har dig, min underbara pojke.
Ibland blir jag ledsen för det jag aldrig kommer att få uppleva. Men istället borde jag vara glad för det jag får uppleva.
Du är mitt allt, min älskade lilla pojke.
Vem vet, en dag kankse du börjar prata mer än vad du gör nu. Så flera kan förstå vad du vill.
En dag kankse du, tar dina första steg. Om du inte kommer göra det, så vet jag att du kommer kunna ta dig själv framåt på något vis. Blir det med hjälp av ett hjälpmedel, så är det ett stort kliv det med.
Du kanske kommer att kunna äta själv. Fast det kan du ju nästan nu med, med lite hjälp.
Du gör framsteg hela tiden min pojke. Huvudsaken är att tiden inte stannar, och att allt går framåt.