Blir så glad när jag lämnar dig på förskolan och tjejen som du går med känner igen min röst och blir jätte glad för att nu kommer du till förskolan. När dom äldre barnen känner igen mig och hälsar och blir glada.
Då tar glädjen över och jag kan vara glad en längre tid.
När man träffar andra föräldrar med funktionshindrade barn, som säger att du kommer att gå långt och förhoppningsvis en dag kunna ta dig fram på egen hand. Den stora glädjen i det, som man inte själv ser!
När andra ser att du inte längre är en bebis utan säger att du blivit en pojke! Då tar jag några glädje skutt! Har lite svårt att själv se att det händer saker med dig. Men när jag tänker efter så har det det, det började ju i somras, när du fyllde 3 år.
Det där svåra beslutet som går och gnager i mig gör mig bara mera fundersam. Det som kan avgöra MIN framtid och som kan vara både positivt och negativt i MITT liv. Det som jag har grubblat över hela livet. Kan det vara bra eller dåligt? Kommer det att hjälpa mig eller stjälpa mig? Kommer jag att skylla på det om jag får det eller kan det hjälpa mig och förstå varför JAG är annorlunda?
