När man stängt inne känslorna alldeles för länge, och dom bubblar upp till ytan. Tårar strömmar ner för kinderna, mitt framför pojken. Jag vet inte hur jag skall förklara för min lilla pojke, och om han ens förstår varför mamma är ledsen. Jag lägger ner pojken i hans myspöl, och förklarar att mamma kommer strax tillbaka. Jag hoppas att han kan vara nöjd en liten stund i alla fall, så jag kan torka mina blöta kinder och snyta min snörvliga näsa.
Jag vet att man inte skall tänka så men ibland kan jag inte låta bli. Varför blev allt så som det blev? Kunde vi ha gjort något annorlunda? Men jag tror att pojken redan var unik när han låg i min mage. Att allt redan var bestämt sedan länge. Önskar bara att jag visste lite mer innan du kom till världen. Men du lär oss något nytt varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar